Jag kan inte förstå. Jag har aldrig förstått. Hela tiden har jag trott att det var någon annan. Att jag bara var en vän. En nära vän som du inte ville släppa. Hela tiden har jag accepterat vår vänskap. En vänskap som jag aldrig menade något mer med. Jag trodde att jag var tillräckligt tydlig. Det är vänskap som jag känner och jag är ledsen, det är bara vänskap jag kommer att känna. Avståndet till kärlek är långt. Avståndet till dig är detsamma.

Kärlek är något som tar sin tid. Vi har inte den tiden. Det är något vi tyvärr måste finna oss i.
Vi har båda gått vidare, visst har vi?
Vi har båda nya liv. Nya liv att ta tag i, att göra något vettigt med. Du träffar nya. Jag träffar nya. Vi lever i två helt skilda världar. Världar där vi inte kan lita på varandra. Det är bäst att vi går vidare.

Jag känner mig hemsk. Jag vill inte vara en sådan person. Jag känner mig hemsk, men jag vet att jag måste. Det här måste ha sitt slut och jag är rädd för att det är nu. Nuet tar mig med storm, och jag vill inte flyga med. Det här är ett hejdå, till dig som inte förstår. Här tar vårt krångel slut, här säger jag farväl. Vänskap lever vidare, men kärleken den är avklarad.






Fråga mig inte vad det där handlade om. Jag vet knappt själv. Ville bara skriva någon värdelös text. Är sjuk och trött och har så ont i huvudet att jag inte kan tänka klart. Ingen aning om vad jag har skrivit, men det blir roligt att skratta åt den senare!